2009-01-06
06:10:36
fuck it
alltså, ska jag förklara hur det känns?
det kommer bli svårt, men jag ska skriva av mig lite nu.
jag pallar itne försöka läsa dom där tankarna. saken är att jag vet inte om jag är kär eller inte. jag hatar att vara kär, det har bara varit till besvär förut. jag har bara dåliga minnen av kärlek, förutom det med albin men jag vet inte riktigt vad man ska kalla det. vi var inte ens ihop liksom.
och nu har jag en väldigt otrevlig känsla i magen, det är som en stor klump av illamående. bara för att jag är så jävla orolig.
har ni någon gång gillat någon pågrund av insidan och inte utsidan? det har jag, och det är det jag gör nu. jag gillar honom, men jag vet inte varför, det är nånting speciellt! jag vet inte vad. och det är så jävla jobbigt för jag har alla dom där tänk om tankarna i huvudet, jag bara tänker på det hela tiden o det äter upp mig inifrån. jag har den där jävla oron att tänk om jag inte gillar honom egentligen, tänk om jag bara fuckar upp våra liv? men det som är ännu värre är att inte veta vad han tycker om mig.
han kanske tycker att jag är världens fulaste brud och typ hatar mig. jag vet ju inte om han gillar mig överhuvudtaget? han vågar ju liksom inte säga nåt eftersom han är fett blyg. men jag menar.. vad ska jag ta mig till?! vad ska jag göra åt saken? jag kan liksom inte bara säga till honom att hörrö jag kanske gillar dig men jag vet faktiskt inte. vad skulle han svara på det? OM jag frågade, hur skulle han reagera?
och det är det här som gör mig deprimerad. som gör att jag mår dåligt. hur vet man att man gillar någon? är man kär bara för att man vill ha personen i närheten? för att man gillar att umgås med människan? om man saknar personen ibland, är man kär då? JAG VET JU INTE. jag blir så jävla ledsen varje gång jag tänker på det. jag pallar inte.
det känns som om jag inte orkar ta tag i saker längre överhuvudtaget.
och på tal om döden. först mamma o sen morfar, vad är det här?! nu tänker ni men vadå det är bara två stycken i din familj. men JAHA, nu undrar jag bara vem som kommer efter det här. mormor? pappa? mia? brorsan? ELLER?!
folk bara dör hela tiden.
alltså jag PALLAR VERKLIGEN INTE. han är i mitt huvud och jag orkar inte ha det så! jag kanske är i hans huvud också, who knows, men tänk om jag inte är det?! tänk om alla små små gester jag försöker göra bara gör att han blir typ.. äcklad?! how should i know? jag kan inte skämma ut mig genom att säga något. det jag har lärt mig genom mina erfarenheter är att vara svårfångad, och det är liksom lite svårt att ta bort alla händelser som tidigare hänt.
haha jag vet inte ens om någon läser. men jag skiter i det, jag behöver skriva.
jag har fått hjärtat krossat för många gånger. men skumt att jag känner mig ful o äcklig när det enda jag haft är strul. inte en enda pojkvän. liksom, det har inte ens varit typ meningsfulla strul, förutom ett. jag har ALDRIG varit med om ett strul med någon jag gillar. det har bara varit tillfälliga moments på fyllan typ. vad fan är det för merit? hur ska jag kunna veta vad riktig kärlek är?
shit. jag vet inte om jag borde bekänna allt det här. MEN VAFAN. vad ska jag göra. måste skriva ner det någonstans. jag kanske skrattar åt det här snart.
jag känner mig patetisk helt enkelt.
men vafan. FUCK IT!
det kommer bli svårt, men jag ska skriva av mig lite nu.
jag pallar itne försöka läsa dom där tankarna. saken är att jag vet inte om jag är kär eller inte. jag hatar att vara kär, det har bara varit till besvär förut. jag har bara dåliga minnen av kärlek, förutom det med albin men jag vet inte riktigt vad man ska kalla det. vi var inte ens ihop liksom.
och nu har jag en väldigt otrevlig känsla i magen, det är som en stor klump av illamående. bara för att jag är så jävla orolig.
har ni någon gång gillat någon pågrund av insidan och inte utsidan? det har jag, och det är det jag gör nu. jag gillar honom, men jag vet inte varför, det är nånting speciellt! jag vet inte vad. och det är så jävla jobbigt för jag har alla dom där tänk om tankarna i huvudet, jag bara tänker på det hela tiden o det äter upp mig inifrån. jag har den där jävla oron att tänk om jag inte gillar honom egentligen, tänk om jag bara fuckar upp våra liv? men det som är ännu värre är att inte veta vad han tycker om mig.
han kanske tycker att jag är världens fulaste brud och typ hatar mig. jag vet ju inte om han gillar mig överhuvudtaget? han vågar ju liksom inte säga nåt eftersom han är fett blyg. men jag menar.. vad ska jag ta mig till?! vad ska jag göra åt saken? jag kan liksom inte bara säga till honom att hörrö jag kanske gillar dig men jag vet faktiskt inte. vad skulle han svara på det? OM jag frågade, hur skulle han reagera?
och det är det här som gör mig deprimerad. som gör att jag mår dåligt. hur vet man att man gillar någon? är man kär bara för att man vill ha personen i närheten? för att man gillar att umgås med människan? om man saknar personen ibland, är man kär då? JAG VET JU INTE. jag blir så jävla ledsen varje gång jag tänker på det. jag pallar inte.
det känns som om jag inte orkar ta tag i saker längre överhuvudtaget.
och på tal om döden. först mamma o sen morfar, vad är det här?! nu tänker ni men vadå det är bara två stycken i din familj. men JAHA, nu undrar jag bara vem som kommer efter det här. mormor? pappa? mia? brorsan? ELLER?!
folk bara dör hela tiden.
alltså jag PALLAR VERKLIGEN INTE. han är i mitt huvud och jag orkar inte ha det så! jag kanske är i hans huvud också, who knows, men tänk om jag inte är det?! tänk om alla små små gester jag försöker göra bara gör att han blir typ.. äcklad?! how should i know? jag kan inte skämma ut mig genom att säga något. det jag har lärt mig genom mina erfarenheter är att vara svårfångad, och det är liksom lite svårt att ta bort alla händelser som tidigare hänt.
haha jag vet inte ens om någon läser. men jag skiter i det, jag behöver skriva.
jag har fått hjärtat krossat för många gånger. men skumt att jag känner mig ful o äcklig när det enda jag haft är strul. inte en enda pojkvän. liksom, det har inte ens varit typ meningsfulla strul, förutom ett. jag har ALDRIG varit med om ett strul med någon jag gillar. det har bara varit tillfälliga moments på fyllan typ. vad fan är det för merit? hur ska jag kunna veta vad riktig kärlek är?
shit. jag vet inte om jag borde bekänna allt det här. MEN VAFAN. vad ska jag göra. måste skriva ner det någonstans. jag kanske skrattar åt det här snart.
jag känner mig patetisk helt enkelt.
men vafan. FUCK IT!
Kommentar:
Kommentera inlägget här:
Jag brukar inte skriva här, men nu har jag ju fått den här bloggadressen av dej så jag antar att det är ok att jag skriver nu då - måste få dela med mej lite av mina erfarenheter och min visdom ;P
Ok, här kommer Mia goes kärleksspalten:
För det första:
Det som brukar funka allra sämst är att bli kär i nån för hur han/hon ser ut på utsidan. Det brukar gå över rätt snabbt... Det ÄR insidan som är viktigast, och den insikten är sånt man kommer på med tiden. Jag tror tiden är kommen för dej nu. Om man tycker nån är fin på insidan så tycker man automatiskt att utsidan är minst lika fin. Sen kan det ju vara nån extra liten detalj man tycker är extra fin; fina ögon, fina händer, vackert leende, snygg häck eller nåt annat som liksom "fastnar" - och det räcker med det. Det är kemin mellan er som ska stämma.
Hur vet man att man gillar någon?
Det vet man. Det känns i hela kroppen. Ungefär som du känner just nu antar jag, och då gillar du honom. Sen är det ju såhär också, att om du gillar den här killen nu, så är det inte säkert att du gillar honom om två år, eller två månader eller ens om två dagar - men det är JUST NU som är viktigt. John Lennon sa något smart nån gång: "Life is what happens to you while you are busy making other plans". Man kan inte gå och vara orolig för vad som ska hända i framtiden, det är bara bortkastad tid och energi - hälften av allt man oroar sej för kommer aldrig att hända, och den andra hälften händer ändå.
Att spela svårfångad kanske är lättast, men det är definitivt inte smartast. Hur ska han då veta att du är intresserad? Du skjuter bara bort honom av att spela hard to get. Sen behöver du ju kanske inte slänga dej i hans armar och bedyra din kärlek det första du gör, det har vi ju pratat om förut. Det räcker med ett par långa ögonkast, att gå förbi och liksom "snudda" lite eller nåt annat. Det finns tusen sätt att på ett subtilt sätt visa att man är intresserad utan att för den skull slänga alla kort på bordet direkt.
Dom här strulen du har haft är inget att bry sej om. Alla har vi haft meningslösa, pinsamma och självnedvärderande strul vi helst vill glömma - dom är inte ens värda att lägga ner nån energi på. Dom är en del av att bli vuxen. Släpp dom och gå vidare.
Sen det viktigaste av allt:
Du är mitt uppe i tonåren. Det hör till tonåren att tycka man är ful, äcklig, värdelös, motbjudande och allt vad det är. Jag kan bara säga att det är du INTE, och du får bara lita på det eftersom jag är äldre och klokare än du. :) Jag VET att om tjugo år när du tittar på foton av dej själv kommer du tänka: "Fan vad SNYGG jag var - hur kunde jag tycka att jag var ful??!" Jag tänker personligen testa dej när du är 37, och säga Vad Var Det Jag SA! :)
Var snäll mot dej själv! Om du tycker att du är bra som du är, så kommer andra att tycka det också. Om du tycker att du är värd att älskas så kommer andra att tycka det också.
Du ÄR helt perfekt som du är; en otroligt begåvad, omtänksam, klok, vacker, humoristisk, fantastisk liten människa. Fokusera på det istället för dom där nedvärderande tankarna om dej själv. Då kommer du att må så mycket bättre, det lovar jag.
Nu har jag skrivit klart! :)
Jag älskar dej gumman!
Puss och Kram
Mia